Topic: Yleinen

Aikakoneita ja utopioita

Taiteilijamuseot yhteiskunnallisina toimijoina

Aikakoneita ja Utopioita oli vuosina 2018–2022 toiminut museotyön kehittämishanke. Työskentelyssä oli mukana kolme museota – Aino ja Jean Sibeliuksen koti Ainola, Akseli Gallen-Kallelan ateljee Tarvaspää (Gallen-Kallelan Museo) ja Emil Wikströmin taiteilijakoti ja ateljee Visavuori. Työskentelyn alustana toimi kolmiosainen näyttely, joka oli esillä museoissa välillä 8.5.2021–30.1.2022. Hankkeen tulokset on koottu oheiseen verkkojulkaisuun.

Aikakoneita ja utopioita – Taiteilijamuseot yhteiskunnallisina toimijoina vastaa hankkeen keskeiseen kysymykseen: Millainen yhteiskunnallinen toimija taiteilijamuseo on? Julkaisu jakautuu neljään osaan: lähtökohtiin & tavoitteisiin, toteutukseen, tuloksiin, ja hankkeen pohjalta suunniteltuun toimintamalliin. Erityisesti toimintamalli on koottu avuksi pienten ja keskisuurten museoiden yhteistyötä ja näyttelyitä suunniteltaessa. 

Lataa julkaisu tästä:

Hankkeen taiteilijoihin, podcastiin ja muihin sisältöihin voi tutustua tarkemmin osoitteessa www.aikakoneitajautopioita.fi

Aikakoneita ja utopioita -hanke oli yksi kymmenestä Suomen Kulttuurirahaston Museovisio-apurahan saajista. Kiitämme lämpimästi Kulttuurirahastoa työskentelymme mahdollistamisesta ja yhteistyöstä hankkeen aikana!

Yksi ainoa Tarvaspää – museo ja vastuullisuus

”Taide on suuri iankaikkinen metsä”

ARVOMME

Ekologisuus, avoimuus, luotettavuus, ihmisläheisyys

Arvot ovat museon strategiatyön perusta. Ne pohjautuvat Akseli Gallen-Kallelan elämäntyöhön ja luontosuhteeseen. Gallen-Kallelalle oli tärkeää säilyttää ja vaalia suomalaista kulttuuriperintöä sekä suojella luontoa.

Ympäristölupauksemme ohjaa toimintaamme

  • Gallen-Kallelan Museo on taiteilija Akseli Gallen-Kallelaa koskevan tiedon ja elämysten keidas, joka vaalii kulttuuriperintöä ja tuottaa hyvinvointia Gallen-Kallelan hengessä
  • Museo siirtyy käyttämään ekologisia energiamuotoja 2022–2025
  • Museo vaalii piha-alueensa monimuotoisuutta sekä ylläpitää ja kehittää Tarvaspään kulttuuriympäristöä
  • Museo toimii kestävän kehityksen periaatteiden mukaisesti.

Gallen-Kallelan Museo tarjoaa elämyksiä Akseli Gallen-Kallelan taiteen ja arkkitehtuurin äärellä luonnonkauniissa Tarvaspäässä. Luonnon monimuotoisuuden säilyminen osana Laajalahden luonnonsuojelualuetta on meille tärkeää. Vaalimme lähiluontoa ja tarjoamme mahdollisuuksia virkistäytymiseen ja lepoon.

Museo tuo viestinnässään esille ympäristötietoisuutta ja jakaa tietotaitoa luontoa säästävistä menetelmistä näyttelyiden ja yleisötyön kautta. Tarvaspää on kaikille avoin ja turvallinen paikka, jossa voi osallistua, kokea ja viihtyä.

TAVOITTEEMME

  • Akseli Gallen-Kallelan ja museon arvot toteutuvat
  • Tarvaspään niemi säilyy monimuotoisena lähiluontokeitaana.

TOIMENPITEITÄ

  • Lähivuosina museo luopuu fossiilisen energian käytöstä lämmityksessä
  • Siirrymme kotimaiseen ekologisesti tuotettuun sähköön huhtikuussa 2022
  • Parannamme historiallisten rakennustemme energiatehokkuutta
  • Kunnostamme alueen kiinteistöjä, polkuja, portaita ja vanhoja muurirakenteita, jotta alue kestää kulutusta.

Ekokompassi ja Carbon Wise

Gallen-Kallelan Museolle myönnettiin Ekokompassi –ympäristösertifikaatti marraskuussa 2021. Se osoittaa, että olemme huomioineet toiminnassamme kestävän kehityksen edellyttämät toimenpiteet ja täytämme sertifikaatin edellyttämät kriteerit. Gallen-Kallelan Museo on myös mukana Carbon Wise-hankkeessa, jonka myötä olemme kehittäneet energiatehokasta, kestävää ja hiiliviisasta toimintaa. 


Kasva tuomi kartanolla

Kasva, tuomi, kartanolla,

kartu vuosi, kaksi,

itse sinut istutin ma,

vartu vankemmaksi!

Nouse niinkuin norja neiti,

kuki kukkapäänä,

heilu vielä hetki, kaksi

tuulten tukkapäänä.

Viel’ en valmis, siksi varro:

ennen kuin ma kuolen

kerran kevät-yönä sinut

matkasauvaks vuolen.

Lähden sinne, minne mieli,

mist’ en enää palaa,

sinne, jonne sydämeni

öin ja päivin halaa.

Siellä sinut istutan ma

virran vienon rantaan,

pyhän alle päiväpalmun

aron kultasantaan.

Saat sa siellä uneksia

ijankaikkisuutta

tähtiteltan kattaessa

taivonkantta uutta;

nousta kohti korkeutta

niinkuin henkeniki,

kukkia kuin itse kukin

ijäisyyttä liki.

Eino Leino Tarvaspäässä 12.6.1915

Tidsmaskiner och utopier: Längtan bort

TARVASPÄÄ 

Boende, trafik och matproduktion förorsakar största delen av världens koldioxidutsläpp. Dessa vardagliga aktiviteter har under olika tider organiserats enligt vad man just då har ansett som den bästa lösningen. Utställningen Tidsmaskiner och utopier analyserar historien och nuet och frågar hur vi kan göra hållbara val när vi bygger vår framtid. På Tarvaspää problematiserar utställningen Längtan bort resandet och hur våra resor ut i världen har förändrats över tid. Utställningens övriga delar visas på Ainola och Visavuori. 

En resa till Tarvaspää 

Välkommen på en rundtur till Tarvaspää! På kartan ser du punkter i miljön kring museet. Rör dig från punkt till punkt i valfri ordning. Vid en del av punkterna hittar du samtidskonst, andra bjuder på berättelser ur historien. Information om punkterna på kartan finns på sidorna intill. Studera landskapet och föreställ dig hur det har förändrats. Hur tedde sig livet på Tarvaspää förut och hur kommer det att förändras i framtiden? 

Tidsmaskiner och utopier: Längtan bort 

Mänskligheten befinner sig i ständig rörelse. Trafiken förorsakar en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp, och enligt prognoserna kommer mängden snabbt att öka. Före turismen som den ser ut i dag var det dyrt och besvärligt att resa, och få hade möjlighet att göra det. Under de senaste årtiondena har det blivit möjligt för allt fler att resa, och tiden på plats har blivit allt kortare. Att resa handlar mera om att ha ledigt än om att bege sig ut på äventyr, ägna sig åt studier eller se sig om efter något nytt. De klimatproblem som turismen förorsakar har lett till en problematisering av nödvändigheten i att resa och till alternativa sätt att göra det på. 

Jämfört med sina samtida reste Akseli Gallen-Kallela mycket. Han bodde och arbetade tillsammans med sin familj i Östafrika och i New Mexico, han målade och föreläste i Chicago, studerade i Paris och London och reste runt till europiska konststäder som Florens, Budapest och Berlin. I Finland föredrog han ödemarken: Paanajärvi, Vitahavskarelen, Suolahti och skogarna i Ruovesi. Gallen-Kallelas resor tog ofta tid och han arbetade alltid medan de varade. Utställningen Längtan bort tar besökaren med sig på Gallen-Kallelas resor och funderar över drivkraften i att resa bort i historiskt perspektiv och med framtiden för ögonen. 

Resor till nya miljöer kan hjälpa oss att förstå många olika sätt att leva och de kan ge oss insikter. Vårt eget liv med sina rutiner kan visa sig i nytt ljus. Det är inget under att behovet att resa – längtan bort – förenar oss människor. 

Längtan bort 

Planeringen och byggandet av ateljéborgen Tarvaspää började när familjen Gallen-Kallela hade återvänt från Östafrika och kände en stark saknad efter den paradisiska plats de hade upplevt. De kom från sin resa i början av 1911, till ett kallt och dystert Finland, där den första gästen var utmätningsmannen som kom för att hämta Mary Gallen-Kallelas flygel. Konstnärens dotter Kirsi beskriver livet efter resan som ett surrogatliv, som överskuggades av längtan och hopp om att kunna återvända till trakterna kring Kenya. Också Mary skrev i sin dagbok. ”Barnen går i skola och jag sitter ensam och längtar någonstans som inte finns – men som har funnits”. Och vidare: ”Vi håller alldeles på att stelna i detta vargarnas land.” 

Poeten Eino Leino bodde under en tid på Tarvaspää som familjens gäst och han skrev dikten Kasva tuomi kartanolla (”Väx du hägg på gården”) i gästboken. Temat var längtan bort. I dikten planteras en hägg av vilken man skulle snida en vandringsstav för följande resa till Afrika. Kirsti konstaterade senare: ”Häggen har nu blivit ett tjockt träd med täta grenar; men vandringsstaven snidades aldrig.” Familjen återvände aldrig till Afrika, men reste däremot till andra platser, både till Europa och till den amerikanska kontinenten. 

Akseli Gallen-Kallela funderade senare i sin bok om Kalela: ”Vad är det månne för en brinnande lust som för våra söner i tusental över världshaven? – Det är längtan bort, vår längtan till fjärran länder. Också jag insjuknar tidvis i den. Och ändå: samtidigt som min själ fylls av bilder av de fjärran ländernas sötma dyker det ur själens skrymslen fram en annan bild, en hemvan och stilla: den orörda skogbevuxna ödemarken. En tjärn omgiven av vitmossa och getpors. På stranden mitt lilla läger med en eld. Pilgrimsfalken skriker till i den ljusa kvällen och från den torra, snålvuxna tallen trillar barren ett och ett ner bland porsen.” 

På vattnen 

I april 1894 letade Akseli Gallen-Kallela efter en plats för sin blivande ateljé i Sääksmäki. Han rörde sig ibland ensam på sjön, ibland i sällskap av Emil Wikström. Till sin mor skrev han: ”Isen gick i går och jag var ute på sjön hela dagen och paddlade i min kanot för att på något sätt komma i närmare kontakt med detta urelement innan jag har fått simma i det. – Paddeln stannar till i sin rörelse upp och ner, vilar vid kanotens sida, ögat följer dyningen och tanken ögat. Dyningen rör sig viljelöst upp och ner i en långsam rytm medan färgerna skiftar på de glänsande, mjuka ytorna, och ögat följer dem magnetiskt. Sedan drunknar vågen i en annan och är borta för evigt. Tankens tråd bryts av och lämnar inga spår i minnet, drunknar i evigheten som den kom ifrån och en ny tanke väver fram, följer vågen i oändlighet, tills jag väcks av kvällskylan.” 

Senare hade familjen en båt, Jolanda, som familjen använde för sommarens utflykter i skärgården. Kirsti minns: ”Jolanda hade en stor kajuta med en soffa. Under våra utflykter sov vi alltid i båten, barnen i kajutan och föräldrarna på bänkarna utanför, skyddade av en presenning av grön tältduk. Vi gjorde utflykter i yttre skärgården som kunde ta en vecka i anspråk, vi steg i land när vi såg en liten idyllisk fiskarstuga där vi sedan fick mjölk och potatis. Vi fiskade själv och tillredde maten antingen i båten eller på de solvarma klipporna, oftast på vårt fotogenkök. Ibland gjorde vi en liten kaffebrasa.” 

Vägen till Tarvaspää 

I början av 1900-talet var vägen till Tarvaspää en återvändsgränd, längs med vilken man bara kom till villorna som låg här. Ateljéborgen Tarvaspää var omgiven av skog. I riktning mot Bergans fanns en stor äng och en slingrande björkallé. Om vårarna var skogsbrynet vitt och blått av sippor och konvaljer. Kirsti drar sig till minnes att det ”ingen annan stans på Albergas marker växte lika mycket liljekonvaljer som här”. Här växte också blåbär. 

Alberga fick en tågstation 1904. Till tåget åkte man ofta med häst, och barnen kunde ta tåget till skolan och musikinstitutet. Konstnärsfamiljens märr hette Elo-tyttö, och var en gåva av skulptören Alpo Sailo. På ängen mellan Alberga och Tarvaspää skördades hö till hästen. 

Befästningsarbetena under första världskriget förändrade miljön en hel del. Den största förändringen var att ryska armén byggde en kanonväg som klöv Tarvaspääområdet. Vägen gick igenom Mary Gallen-Kallelas köksträdgård. Odlingarna, till exempel de gula trädgårdshallonen och blomkålen fick stryka på foten. År 1915 byggde de ryska soldaterna en bro från Tarvaspää till ön Tarvo och vidare till Munksnäs. Under inbördeskriget 1918 brände de röda bron i ett försök att stoppa tyskarnas avancemang. Bron ersattes snabbt av en rad med stockar, tills den byggdes på nytt. År 2020 ersattes den gamla trotjänaren i trä av en bro för gång- och cykeltrafik. 

Resandets utopier 

Samtidskonsten är ute efter att finna mer hållbara lösningar för boende, kommunikationer och matproduktion i form av framtida tekniska lösningar och nya uppfinningar. Samtidigt återvänder den till det förflutnas enkla arbetssätt och redskap. Samtidskonstnärerna på utställningen Tidsmaskiner och utopier balanserar mellan dessa båda tidsnivåer. De historiska konstnärerna och samtidskonstnärerna förenas av viljan att göra saker annorlunda, av ett kompromisslöst sökande efter alternativ och av behovet att skapa en betydelsefull vardag. 

Under tidernas lopp har människan tagit sig fram med hjälp av muskelkraft, hästkraft och åsnor likaväl som med hjälp av ångmaskiner, bensinmotorer och elektricitet. Privatbilism och flygresor är vår tids transportformer. De har emellertid fått konsekvenser som är ohållbara med tanke på vår miljö och de har format landskapen som omger oss. På Tarvaspää konkretiseras detta moderna sätt att röra sig av motorvägen intill. 

Olika rum och miljöer är viktiga utgångspunkter för konstnärskollektivet nabbteeri. I sina verk studerar nabbteeri förändringar i miljön genom visuell observation av landskapet i Tarvaspää, Ainola och Visavuori. Nabbteeris verk täällä (http://www.taalla.fi/) studerar hur miljön kring konstnärshemmen förändras i och med förändringar i sätten att färdas. Verket finns på nätet, vilket gör det möjligt att uppleva det oberoende av tid och plats. 

Historien befinner sig i en ständig rörelse, och i den rörelsen omdefinieras betydelsen av byggnader, objekt och material. Nutidssamhällets bekväma avstånd och självklarheten i flexibla transporter bryter samman när vi befinner oss på tröskeln till en kris. Under den sista tiden har pandemin covid-19 kraftigt förändrat vårt sätt och våra möjligheter att förflytta oss från en plats till en annan. 

Utvecklingen går inte oundvikligen alltid mot en mera progressiv och mera högteknologisk framtid. I Nestori Syrjäläs verk som består av föremål för att ta sig fram under vintriga förhållanden öppnar sig historier om en möjlig framtid på det område som vi nu känner som Finland. Utställda är 2079ISPIGGAR tillverkade av en bärbar MacBook Pro och 2083SKODON tillverkade av en datorväska. 

För att ta sig fram behöver man alltid energi, som till exempel kan härstamma från en vindpust. Energin får små och lätta saker – sandkorn från Sahara, frön, pollen eller ludd – att röra på sig. Det händer till exempel i flygekorrarna Papana och Norkko:s verk Skogsludd, samling i ateljén på Tarvaspää. Små och viktlösa saker innehåller också de lätta Ängskappor för engångsanvändning som Papana ja Norkkos officiella stylist Liisa Pesonen har designat för vernissagen. Efter användning har kapporna planterats på museets gård, där de småningom åter blir en del av naturen. 

Förflyttningar är inte alltid frivilliga eller självvalda drömresor från en plats till en annan, de kan också vara nödvändiga och ofrivilliga. Klimatuppvärmningen och de förändringar den för med sig för jordklotets levnadsförhållanden har lett till klimatflyktingskap. Inom en nära framtid kommer hetta, torka, översvämningar och orkaner tvinga hundratals miljoner människor på flykt från sina hem och sina hemländer. 

Vidha Saumyas och Ali Akbar Mehtas verk Ballad of the Lost Utopian Meadow behandlar i diktform den finska nationaliteten och den sociala ojämlikhet som förekommer. Balladen är ett rörligt kulturarkiv där konstnärerna via olika maträtter undersöker sociala missförhållanden. I verket förenas folkdiktningen i Kalevala med den indiska tradition som kallas ”Touring Talkies”, en tradition med film som på olika platser visades för publiken i mobila tält. Saumya och Akbar Mehta framför balladen på Tarvaspää i augusti 2021 i form av en unik performans. 

Konstnärerna Vilma Määttänen och Markus Tuorma studerar i sina verk närmiljön och rörelse på Tarvaspää. Määttänens målningssvit Dit ljuset rör sig visas i tornet på Tarvaspää. Pigmenten har tillverkats av växter och mineraler i den närmaste omgivningen med tillägg av sot från Akseli Gallen-Kallelas rökbastu. Målningarna studerar blickens och ljusets rörelse i landskapet. Verken har målats ute, på taket till tornet på Tarvaspää och i tornet som finns på Rörlig borg. 

Rörlig borg är ett hem och en skulptur som Vilma Määttänen har byggt tillsammans med sin familj. Rörlig borg ifrågasätter regleringarna som gäller inom nordiskt boende och byggande och hemmet påminner till formen om ateljéborgen Tarvaspää. Du kan stifta närmare bekantskap med Rörlig borg på Visavuori, på den del av utställningen Tidsmaskiner och utopier som fokuserar på vårt boende. 

I och med klimatförändringen blir vintrarna i Finland våtare och mera snöfattiga. Snötäcket kommer enligt prognoserna minska i accelererande takt särskilt i södra Finland. Ljudet av knarrande steg på kall snö kommer att bli en sällsynthet. Markus Tuormaa har gjort sin Vinterdagbok på Tarvaspää 2020−2021 traskande i sina trastofflor i omgivningarna kring Tarvaspää. Tofflor av det här slaget var vanliga vinterskoplagg i södra Finland i slutet av 1800-talet och gjordes på en yllesocka. I sitt verk frågar sig Tuormaa hur länge det kommer att vara möjligt att uppleva vintern med trastofflor på fötterna. 

Också i de verk av Tuormaa som visas i tornet på Tarvaspää rör vi oss till fots. Att ta sig fram till fots är att vara oberoende av teknologi och yttre energikällor. Långsamt resande av detta slag lyfter fram platser man sett på vägen och deras betydelse. Det egentliga temat för verken är inte vandrandet i sig utan de handgjorda skodonen som används: näverskor och trastofflor. Dessa gamla skotyper som användes i Finland lyfter fram fotens känselsinne, kontakten med marken och dess olika kvaliteter. 

Tuormaa fattade intresse för näverskorna som Aino har på fötterna i Gallen-Kallelas triptyk Aino. De förde längre bort än till närmiljön kring Tarvaspää. En motsvarande näversko hör till museets samlingar. Tuormaa kom fram till att näverskon i samlingen härstammar från Akseli och Mary Gallen-Kallelas bröllopsresa till Kuhmo och Vitahavskarelen 1890. Den gammaldags näverskon (löttö) var av en modell som var vanlig i dessa trakter. 

Tuormaas ljudverk Ainos näverskor berättar om erfarenheten av att vandra i skogarna i Kajanaland i Ainos näverskor. När Tuormaa arbetade med verket reste han till Kuhmotrakten och flätade näverskor åt sig själv. Hur känns skogen, upplevd på detta sätt? Och hur låter den? 

#aikakoneitajautopioita #arjentekoja 

Snabba resor har fört människorna närmare varandra, men har vi lärt oss förstå varandra och världen bättre? Under de senaste 100 åren har stora förändringar skett i vårt sätt att resa och färdas. Snabbheten har lett till att vi har avstått från den erfarenhet som ett långsamt färdsätt ger. Vi vill att våra resor skall vara bekymmersfria, vi vill ha mat som vi känner igen och vi ställer samma krav på inkvarteringen oavsett platsen och de lokala sedvänjorna. 

Vi utmanar dig på en långsam resa! Gör en resa med muskelkraft till en plats dit du annars tar dig för maskin. Pröva, ta det lugnt och stanna för att beundra landskapet. Uppmana andra att göra det samma genom at publicera en bild på Instagram #aikakoneitajautopioita#arjentekoja. TIPS: vi har planerat långsamma paketresor mellan Tarvaspää, Ainola och Visavuori. Du kan utnyttja dem på adressen Museokortti.fi 

Medverkande 

KONSTNÄRERNA 

Liito-oravat Papana & Norkko 

Vilma Määttänen 

nabbteeri 

Vidha Saumya & Ali Akbar Mehta 

Nestori Syrjälä 

Markus Tuormaa 

KURATOR FÖR SAMTIDSKONSTEN 

Hanna Johansson 

KURATOR FÖR SAMLINGARNA 

Sandra Lindblom 

UTSTÄLLNINGSARKITEKTUR 

Alisha Davidow 

LJUDPLANERING 

Joona Lukala och Eetu Moisio 

PROJEKTCHEF 

Mari Viita-aho 

VISUELLT UTTRYCK, UTSTÄLLNINGSGRAFIK 

Tsto 

TEXTER 

Mari Viita-aho (toim.) Julia Donner, Hanna Johansson, Sandra Lindblom, Pälvi Myllylä, Anne Pelin, Minna Turunen & Tuija Wahlroos 

Utställningen ingår i projektet Museovisio, ett projekt för utveckling av konstnärsmuseer som har understötts av Finska Kulturfonden. 

Tillställningar 

Vidha Saumya och Ali Akbar Mehta presenterar verket “The Ballad of the Lost Utopian Meadow” 

22.8.2021 Visavuori 

29.8.2021 Tarvaspää 

13.8.2021 Ainola 

Sini Forssell och Timo Järvensivu ordnar månatliga dialoger på Tarvaspää, lördagar kl. 10−13. Om du är intresserad av att delta, kontakta museets info. 

Följ allmänhetens kommentarer och den undersökande journalisten Meri Parkkinens arbete på sidan aikakoneitajautopioita.fi 

Time Machines and Utopias: Wanderlust

TARVASPÄÄ 

Housing, transport and food production cause the majority of the global carbon emissions. These everyday functions have been organised at different times based on the prevailing ideas. The Time Machines and Utopias exhibition examines history and present day and asks how we could make sustainable choices when building our future. In Tarvaspää, the Wanderlust exhibition explores global travel and how it has changed over time. The other parts of the exhibition are showcased in Ainola and Visavuori. 

Journey to Tarvaspää 

A warm welcome on this tour around Tarvaspää! The map features sights in the museum’s surroundings. You can visit the sights in any order. Some feature contemporary art and others stories from the past. Further information on the sights marked on the map is available on the following page. Explore the landscape and imagine its change. What was life like in Tarvaspää before? What will it become in the future?  

Time Machines and Utopias: Wanderlust 

The humankind is in constant motion. Transport caused one quarter of the world’s CO2 emissions, and the figure is estimated to grow fast. Before modern-day tourism, travelling was expensive and cumbersome, and only very few had the opportunity to travel. Over the last few decades, travel has become available for more people and travel times have shortened. The purpose of travel is more often idleness than adventure, study or discovery. The climate problems caused by travel have created the need to consider the vitalness of and alternatives for travel.  

Akseli Gallen-Kallela travelled a lot compared to his contemporaries. He lived and worked with his family in East Africa and New Mexico, painted and lectured in Chicago, studied in Paris and London and toured Europe’s cultural sights in Florence, Budapest and Berlin. In Finland, he travelled to wilderness: Paanajärvi, White Sea Karelia, Suolahti and the forests of Ruovesi. Gallen-Kallela’s trips were long, and he worked during them all. The Wanderlust exhibition takes the visitor along on Gallen-Kallela’s trips examining the desire to travel from a historical and future perspective. 

A journey to a new environment may help us understand different ways of living and can produce insights. Our own life and its routines may appear in a new light. Thus, it is no wonder that the urge to set off – wanderlust – unites people.  

Wanderlust 

The design and construction of Tarvaspää’s studio castle started when the Gallen-Kallela family had just returned from East Africa and experienced an intense longing for the place they considered a paradise. They returned from their travels at the start of 1911 to a cold and bleak country, where their first visitor was a repossessor to take Mother Mary’s grand piano. The artist’s daughter, Kirsti, describes the time after the trip as nothing but substitute life overshadowed by the longing for and the wish to return to Kenya. Mary also wrote in her diary: “Children go to school, and I sit alone and yearn to a place that does not exist – but once did.” And continued: “We are wilting in this land of wolves.”  

The poet Eino Leino lived in Tarvaspää for a while as a guest of the family and wrote in the guest book the poem Kasva tuomi kartanolla (Grow bird cherry by the manor) whose theme was wanderlust. The poem is about planting a bird cherry tree that would be carved into a hiking stick for the next trip to Africa. Kirsti later noted: “The bird cherry tree has now grown into a thick, leafy tree, but the hiking stick was never carved.” The family was never to return to Africa, but they made other journeys to Europe and America. 

Akseli Gallen-Kallela later contemplated in his Kallela book: “What is that burning desire that takes our sons by the thousands to lands beyond the oceans? – – Wanderlust, our own wanderlust. I also suffer from it from time to time. Yet, as images of the loveliness of faraway countries loom in my soul, from the depths emerges another picture, cosy and quiet: Untouched forested heartland. A pond surrounded by peat moss and marsh Labrador tea. By the pond my little camp with its log fire. A peregrine falcon rasps in the pale evening air, and the drying stunted pine in front me drops its needles one by one into the marshy ground. 

On the water 

In April 1894, Akseli Gallen-Kallela was looking for a place for his new studio in Sääksmäki. He toured the lake sometimes alone, sometimes with Emil Wikström. To his mother he wrote: “The lake was freed from ice yesterday, and I was out on the lake all day, and I travelled in my canoe to get closer to this element before I get to swim in it. – – The paddle halts in its up and down motion, rests on the edges of the canoe, and the eye follows the swell and the thoughts the eye. Rising and falling in slow rhythm, as the colours change, the swell moves on the shiny, soft surface spontaneously and the eye and the thoughts follow it entranced. Then a wave drowns in another and is forever gone. The train of thought snaps and vanishes, getting lost in the eternity where it came from and a new thought emerges endlessly following the wave until the chill of the night stirs me awake.”  

Later the family owned a boat, Jolanda, on which they did excursions into the sea archipelago. Kirsti reminisces: “Jolanda had a big cabin with a sofa. On our expeditions, we always slept on the boat, children in the cabin and parents on the benches outside with a green canvass canopy over them. Sometimes we went on week-long trips to the outer archipelago and landed our boat when we saw a small, cosy fisherman’s cottage and received milk and potatoes from the house. We fished and prepared our food either on the boat or on sun-drenched rocky shores, mostly using a camping stove. Sometimes we made a small bonfire for coffee making.  

Road to Tarvaspää  

In the early 20th century, Tarvaspää was at the end of a cul-de-sac which only led to the villas. Forests surrounded the studio castle; towards Perkkaa, there was a large meadow and a winding birch alley. In the springtime, the edge of the forest was painted blue and white by anemones and lilies of the valley. Kirsti recollects that “nowhere in Alberga had as many lilies of the valley.” Blueberries thrived there too.  

In 1904, a train station was opened in Leppävaara. The journey to the train station was usually made on horse, and children could take the train to school and their music lessons. The artist family’s mare was called Elo-tyttö, and the sculptor Alpo Sailo had given it to them. The hay for the horse was collected on the meadow between Leppävaara and Tarvaspää.  

The fortifications carried out during World War I changed the surroundings considerably. One of the biggest changes was the cannon road built by the Russian army, which split the Tarvaspää area. The road travelled through Mary Gallen-Kallela’s kitchen garden. Cultivated plants, such as the yellow garden raspberries and cauliflowers, had to give way to it. In 1915, Russian soldiers built a bridge from Tarvaspää to Tarvo island and from there to Munkkiniemi. During the Civil War in 1918, Reds burnt the bridge in their attempts to stop the Germans from advancing. The bridge was soon replaced by a row of logs, until it was rebuilt. In 2020, the long-serving wooden bridge was demolished to be replaced by a more modern pedestrian and cycle bridge. 

Travel utopias 

Contemporary art looks for more sustainable solutions for housing, transport and food production in the future – through technology and new inventions – and in the past – by applying old simpler ways of working and tools. The Time Machines and Utopias exhibition’s contemporary artists are balancing between these two timeframes. The participating historical and contemporary artists are connected by the idea of doing things differently, the rigorous search for alternatives and the need to produce meaning for everyday life.  

Over time, people have used muscle power, horsepower and donkeys as well as steam engines, petrol engines and electricity to move. Cars and planes are the main forms of travel in the current era. However, their impacts on the environment are unsustainable, and they have transformed the landscape around us. Cars as the main means of transport in our day becomes evident in Tarvaspää with the motorway running past it.  

Different spaces and environments are important starting points in the work of the artist collective nabbteeri. They study the changes in scenery by implementing visual landscape monitoring in Tarvaspää, Ainola and Visavuori. nabbteeri’s artwork here (http://www.taalla.fi/) studies the transformations taking place in the surroundings of the artist residencies as the forms of mobility evolve. The virtual nature of the artwork means that it can be experienced irrespective of time and place.  

History is in a constant motion redefining the significance of buildings, objects and materials. The self-evidence of effortless distances and flexible travel will crumble on the eve of the crisis. Over the last year, the Covid-19 pandemic has changed our attitudes to travel. The virus has had a considerable impact on the ways and opportunities for people to travel from one place to another.  

The development does not inevitably always move towards progress and higher technological solutions. In Nestori Syrjälä’s artworks, winter mobility equipment present stories about one possible future in the area currently known as Finland. The objects include 2079ICE PICKS made from a MacBook Pro laptop and 2083FOOTWEAR based on a protective laptop sleeve. 

Mobility requires energy, which may come from, say, a light breeze. Energy makes small and light things – sand grains from Sahara, seeds, pollen or fluff – move, as it does in the Forest Fluff, a collection artwork by the Flying Squirrels Papana and Norkko in Tarvaspää’s studio. The disposable Meadow coats designed by Papana and Norkko’s official stylist, Liisa Pesonen, for the opening party, also contain small and light things. After they’ve been worn, the coats have been planted in the museum’s garden where with time they will become part of nature again.  

Travel is not always voluntary or a choice made based on the desire to visit places; it can also be obligatory and involuntary. Global warming and the changes it has imposed on the living conditions all over the world have brought with them climate migration. In the near future, heat, drought, floods and hurricanes will force as many as hundreds of millions of people to leave their homes and countries.  

Vidha Saumya and Ali Akbar Mehta’s artwork The Ballad of the Lost Utopian Meadow discusses Finnish nationality and the social inequality manifested in it in the form of a poem. The ballad is a mobile cultural archive in which the artists study social injustices through different dishes. The work of art combines Kalavala’s folklore with the Indian “Touring Talkies” tradition which brought films in movable tents to people. Saumya and Akbar Mehta will provide a unique performance of the ballad in Tarvaspää in August 2021. 

The artists Vilma Määttänen and Markus Tuormaa study in their artworks the immediate surroundings of Tarvaspää and moving in the terrain. Määttänen’s There Where Light Moves series of paintings will be exhibited in Tarvaspää’s tower. The pigments were made from plants and minerals picked in Tarvaspää and the soot from Akseli Gallen-Kallela’s smoke sauna. The paintings study the movement of light and gaze across a landscape. The artworks were painted outside on the roof of Tarvaspää’s tower and the tower of the Moving Castle.  

The Moving Castle, which questions the Nordic housing and building regulations, is a home and a sculpture Vilma Määttänen and her family have built and which, in its shape and with its tower, resembles Tarvaspää’s studio castle. Visitors can take a closer look at the Moving Castle in Visavuori, where the Time Machines and Utopias exhibition focuses on housing.  

With climate change, Finnish winters will become wetter and less snowy. According to predictions, the amount of snow particularly in southern Finland will reduce at an increasing rate. With the change, the sound of snow creaking underfoot will become rarer. Markus Tuormaa has implemented his Tavaspää’s Winter Diary 2020–2021 by walking in the landscapes surrounding Tarvaspää wearing cloth boots. Such boots, made on a pair of woollen socks, were common winter footwear in southern Finland in the late 19th century. In his artwork, Tuormaa raises the question of how much longer it will still be possible to experience winter wearing cloth boots. 

In his artworks exhibited in Tarvaspää’s tower, Tuormaa is also out on foot. Walking means independence from technology and external energy sources. The experience of slow travel emphasises the places seen along the way and their significance. Although Tuormaa is out on foot in the artworks, their main theme is the footwear worn in them: birchbark shoes and cloth boots. These kinds of old types of footwear worn in Finland in the past emphasise the sense of touch, the connection to the earth and its different materials.   

Tuormaa became interested in the birchbark shoes Aino wears in Gallen-Kallela’s Aino Triptych. Similar birchbark shoes are included in the museum’s collections. Tuormaa has come to the conclusion that the birchbark shoes in the museum’s collections are from Akseli and Mary Gallen-Kallela’s honeymoon to Kuhmo and White Sea Karelia in the 1890s. The painting’s old-style birchbark shoes were common in that area. 

Tuormaa’s audio artwork Aino’s Birchbark Shoes tells about the experience of walking in Kainuu forests wearing Aino’s shoes. In the process of producing the artwork, Tuormaa travelled to Kuhmo area and weaved a pair of birchbark shoes for himself. How does the forest feel when experienced this way? How does it sound?  

#timemachinesandutopias CHALLENGE  

#everydayacts #aikakoneitajautopioita #arjentekoja  

Fast travel has brought humans closer to one another, but has it made us understand one another and the world better? Travel and transport have gone through significant changes over the last 100 years. Speed has meant that we have given up the experiences afforded by slow travel. We want our trips to be easy and offer familiar foods, and our criteria for accommodation is the same irrespective of the place and local customs.  

We challenge you to go on a slow voyage! Make a journey you would usually do assisted by an engine using muscle power. Experiment, linger and stop to admire the scenery. Encourage others to do the same by posting your travel pictures on Instagram #aikakoneitajautopioita #arjentekoja #timemachinesandutopias #everydayacts TIP: We have designed package trips for slow travel between Tarvaspää, Ainola and Visavuori. You can explore them at Museokortti.fi

Creators 

ARTISTS [in alphabetical order] 

Flying Squirrels Papana & Norkko 

Vilma Määttänen 

nabbteeri 

Vidha Saumya & Ali Akbar Mehta 

Nestori Syrjälä 

Markus Tuormaa 

CONTEMPORARY ART CURATION 

Hanna Johansson 

CURATION OF COLLECTIONS 

Sandra Lindblom 

EXHIBITION ARCHITECTURE 

Alisha Davidow 

SOUND DESIGN 

Joona Lukala and Eetu Moisio 

PROJECT MANAGER 

Mari Viita-aho 

VISUAL IDENTITY, EXHIBITION GRAPHICS 

Tsto 

PUBLICATION TEXTS [in alphabetical order] 

Mari Viita-aho (editing), Julia Donner, Hanna Johansson, Sandra Lindblom, Pälvi Myllylä, Anne Pelin, Minna Turunen & Tuija Wahlroos 

The exhibition is part of the artists museums development project executed on funding from the Finnish Cultural Foundation. 

Events 

Vidha Saumya and Ali Akbar Mehta perform their artwork “The Ballad of the Lost Utopian Meadow” 

22 August 2021 Visavuori 

29 August 2021 Tarvaspää 

13 August 2021 Ainola 

Sini Forssell and Timo Järvensivu organise dialogues in Tarvaspää monthly on Saturdays at 10:00AM–1:00PM. Please contact the museum’s info if you are interested in participating. 

Follow the audience’s comments and the investigative journalist Meri Parkkinen’s work at aikakoneitajautopioita.fi