Tidsmaskiner och utopier: Längtan bort

Tidsmaskiner och utopier kan ses på tre museer. Helheten som fördelar sig på Tarvaspää, Ainola och Visavuori undersöker museernas möjligheter att verka i tider av social omvälvning. Bakgrunden till utställningen är klimatförändringen, dagens mest brännande kris, som tvingar oss att omvärdera våra vardagliga val: mat, resor och boende.

Tarvaspää fokuserar utställningen på resor och kommunikationer. Konstnären Akseli Gallen-Kallelas (Axel Gallén, 1865−1931) resor över haven och till urskogen öppnar synvinklar på resandets orsaker och på längtan bort. Utställningen för besökaren från 1880-talets Tyrvis (fi.Tyrvää) till 1920-talets New Mexico, med avstickare till Gamla Raumo och det snöiga Konginkangas.

Utställningen väcker frågor om vårt förhållande till resandet och om resornas inverkan på vår upplevelse av världen. Resandets dimensioner får sällskap av nutidskonst och olika ljudvärldar.

Finska Kulturfonden har stött utställningsprojektet genom stipendiet Museovisio.

Home

 

 

 

 

https://minedu.fi/documents/1410845/12141930/OKM_Sve_1rivi_logot_ISO.jpg/cc460669-5b11-2473-5717-354c42e667b6?t=1549626370000

 

Nutidskonstnärer: Vilma Määttänen, nabbteeri, Nestori Syrjälä, Markus Tuormaa, Flygekorrarna Papana & Norkko och Vidha Saumya & Ali Akbar Mehta.

Kuratorn för nutidskonst

Hanna Johansson

Kuratorn för samlingarna

Sandra Lindblom

Tarvaspää dialoger

Sini Forssell & Timo Järvensivu

Ljudlandskap design

Joona Lukala & Eetu Moisio

Utställningsarkitekturen

Alisha Davidow

Projektchef

Mari Viita-aho

Grafisk design

TSTO

Sommarkonsert

Mary Galléns flygel i Tarvaspää

Sommarkonsert i Tarvaspää söndag 18.7. klockan 18.

Tiina Karakorpi, piano
Helen Lindén, cello

Programmet ingår fransk och finsk musik från Gallen-Kallelas tid.

Biljetter 20€

Bokning: info@gallen-kallela.fi eller telefon: 0104068840

Tarvaspää – 500 år framåt i tiden

Akseli Gallen-Kallela: En skiss för Tarvaspää, 1911. Gallen-Kallela Museet. Foto: GKM.

En utställning om Akseli Gallen-Kallelas ateljéslott Tarvaspää, från planerings- och byggnadsskedena fram till renoveringsarbetena i slutet av 1920-talet. Slottet Tarvaspää, med torn och tinnar, är konstnärens ofullbordade dröm. Liksom föregångaren Kalela var det tänkt som ett helhetskonstverk att efterlämna åt kommande generationer, där man kunde visa skaparens konst. ”Det är inte bara för oss som jag bygger, det är också för de kommande 500 åren”, konstaterade Gallen-Kallela om Tarvaspää.

 

Nya innovationer, ständigt nya lösningar och fortsatt byggande

Akseli Gallen-Kallelas första ateljé Kalela stod färdig år 1895 i Ruovesi. Den var byggd av trä och hade inspirerats av östkarelsk byggnadstradition. Ateljén skilde sig ändå på ett iögonenfallande sätt från de typiska karelska byggnaderna genom sitt höga tak och stora fönster. Under tiden i Kalela hade konstnären blivit alltmer medveten om att träet var ett förgängligt material som inte skulle kunna bestå för kommande generationer. Stenfoten på Kalela och husets källare stod inte emot vatten, fukten gjorde att råttorna trivdes, och träet ruttnade, om än själen fann ro i ödemarkens tystnad.

Konstnären beslöt att bygga sin nya ateljé på gården intill sommarvillan på Alberga gård, som stod i hans svärmors ägo. På Linudden stod förutom villan också en trädgårdsmästarbyggnad och ett lusthus. Lusthuset fick ge vika för den vitrappade ateljébyggnaden som konstruerades av tegel, och förstärktes med järnbetong. Järnbetongen var på den tiden en ny innovation, som kunde användas till att göra bärande mellanbotten- och pelarkonstruktioner, och som användes i allt större utsträckning.

Gallen-Kallela använde sig av den tidens nya byggnadstekniker, och han tog också noggrant i beaktande förhållandet mellan ateljén och gårdsplanen med dess ursprungliga byggnader, och det helhetsintryck de gjorde. På ritningarna från början av 1900-talet finns det också bostads- och arbetsutrymmen för studeranden och en överdådig vinterträdgård. Ett observatorium på byggnadens tak, ett vindkraftverk och en murkonstruktion som förenade ateljébyggnaden och trävillan, utelämnades alla från de slutliga ritningarna. Den främsta orsaken till att planerna förenklades var familjens dåliga ekonomiska situation. Ateljén, i dess avskalade form, uppfördes under åren 1911-13.

 

Flyttningar och ändringsarbeten

Hösten 1915, när upprustningen inför det annalkande världskriget förde med sig ryska soldater ända in på gårdstunet på Tarvaspää, återvände familjen till Kalela. Till Tarvaspää återvände man först i slutet av 1920-talet, och det var då man byggde kök, bostadsutrymmen och ett modernt badrum med badkar och handfat åt familjen inne i själva ateljébyggnaden. På tornet satte man en takränna som liknade ett drakhuvud till formen. Byggnads- och ändringsarbetena pågick ända fram till konstnärens död. Hans änka Mary Gallén bodde kvar på Tarvaspää fram till år 1939, och därefter periodvis under mellanfredstiden. Efter fortsättningskriget stod huset tomt under mer än tio års tid.

År 1958 övergick ateljéslottet och Villa Linudd i Akseli Gallen-Kallela Museistiftelses ägo. Gallen-Kallela Museet öppnades år 1961 för allmänheten, och det verkar än idag i byggnaden.

 

Ny teknologi

De oförverkligade planerna för Tarvaspää presenteras i en 3D-modell, med användning av förstärkt verklighet, som har gjorts av studeranden vid yrkeshögskolan Metropolia.

Läs mer om projektet

 

Utställningen är en del av Europeiska Kulturmiljödagarna.

 

Nordic Noir

Jarmo Mäkilä: Bandidos, 2019. oljemålning, 203 x 151 cm. Foto: Jouko Vatanen tmi

I utställningen Nordic Noir iscensätts ett tidsöverskridande möte mellan sex finländska och norska konstnärer. Gäster hos Akseli Gallen-Kallela är Sverre Malling (f. 1977), Louis Moe (1857–1945), Jarmo Mäkilä (f. 1952), Odd Nerdrum (f. 1944) och Hugo Simberg (1873–1917).

Utställningens ljudinstallation har förverkligats av Cornelius Jakhelln & Tvisyn.

 

Gemensamt för konstnärerna som medverkar är myterna, de drömlika visionerna, bilderna som kommer ur det undermedvetna, ett figurativt uttryckssätt, och det tekniska mästerskapet. Symbolism vid sekelskiftet 1900 presenteras sida vid sida med nutidskonstnärernas uttolkning av teman som liv och förgänglighet.

Vad har vi gemensamt med de människor som levde för hundra år sedan? Vad är det som skiljer oss åt?

 

Visioner sprungna ur historiens och det mänskliga medvetandets djup

I utställningen placeras nutidskonstverken i kontinuum med symbolismen. I samma anda som utställningen Själens öga, som var en publiksuccé sommaren 2019, kopplas intresse och forskning rörande symbolismen och esoterismen till vår tid.  Konstverken i utställningen hänsyftar ofta till konsthistorien, men också till bilder och föreställningar från vår tids populärkultur. Konstverkens gemensamma rötter sträcker sig till den äldre
tyska och nederländska konsten, som till exempel Albrecht Dürers etsningar, naturvetenskapliga teckningar, Rembrandts gåtfulla halvdunkel, Goyas
etsningsserie Krigets fasor – men lika väl till de spända stämningstillstånden i surrealismen, eller i skräckfilmerna.

Odd Nerdrum: Tourette, 2011.

Akseli Gallen-Kallelas målning av Den döde Lemminkäinen (1986) och Sverre Mallings Snowblind (2010), som avbildar en rockgestalt död av en överdos, liknas båda vid Hans Holbeins Den döde Kristus i graven (1520-1522), samtidigt som de framstår som varandras spegelbilder.

Vanitasmotiven och dödsdanserna är sätt att ställa de grundläggande frågorna, som går igenom måleriets tradition i konstverk efter konstverk, från århundrade till nästa. Benrangelgestalten finner man i olika situationer i verk av såväl Louis Moe som Hugo Simberg. Kraniet finner man såväl på Axel Galléns arbetsbord i Paris som i handen på bandidoskaraktären i en av Jarmo Mäkiläs målningar.

Den gåtfulla stämningen i Odd Nerdrums verk, landskap skildrade i ett halvdunkel som för tankarna till Rembrandt, de köttsliga gestalterna som placerats i deras stagnerade värld, rör sig på gränsen mellan det verkliga och overkliga.

 

Frågor om tid och evighet

I konsten vid sekelskiftet 1900 vändes blickarna inåt, mot inre världar. Industrialiseringen hade börjat visa sin avigsida, och konstnärerna sökte efter andliga värden, det ursprungliga. I vår tid är miljökatastroferna ett ständigt närvarande hot. Samtidigt kan hotet vara något som väller fram ur vårt undermedvetna och omedvetna. Det bekanta blir till något främmande. Bortträngda minnen gnager i utkanten av medvetandet, och jaget är skiftande och opålitligt.

Konsten och hur man upplever den är alltid förknippade med sin tid, till de aktuella diskussionerna och bilderna som är utmärkande för den. Samtidigt är de tidlösa frågorna grundläggande teman inom konsten. Vid sekelskiftet 1900 var konsten ett medel att närma sig och utforska esoterism, helighet, det hänsides, och förhållandet mellan olika världar. Också idag kan man genom konsten behandla sådant som det är svårt att sätta ord på.

 

I samband med utställningen publiceras FD Juha-Heikki Tihinens artikel Tummaa ja tummempaa – synkät sisarukset. (”mörkt och mörkare – dystra syskon.”).

Akseli Gallen-Kallela: Den döde Lemminkäinen, 1896. Ölja på duk, 35x85cm. Gallen-Kallela Museet. Foto: GKM / Tuukka Uusitalo

 

Utställningen har understötts av Norges ambassad.

Mot ett liv av värden – Aleksanteri Ahola-Valo

Vad är det som gör människan till människa? Hur bevarar man sin mänsklighet och förmågan att agera också under exceptionella förhållanden?

Aleksanteri Ahola-Valo: Alis vapen, 1946, gouache. Valola-stiftelsen. Foto: Jouni Kiiskinen

Som utgångspunkt för att besvara de här frågorna kan man ta konstnären och hedersdoktorn i pedagogik Aleksanteri Ahola-Valos (1900-1997) livshistoria, tusentals konstverk och konstaktioner. Ahola-Valo genomgick i sitt liv många olika dramatiska skeden och man skulle kunna berätta många olika historier om det. I den här utställningen är det hans livsåskådning och pedagogiska tänkande som gestaltas.

I utställningen ingår verk av Akseli Gallen-Kallela i en dialog om det mänskligas villkor. Aleksanteri Ahola-Valo och Akseli Gallen-Kallela träffades vid Tarvaspää år 1930.

 

Mot ljuset

Aleksanteri Ahola-Valo (1900-1997) växte upp i Ladogakarelen och Ingermanland. I förhållande till de finländska konstkretsarna förblev han en utomstående. En stor del av sitt liv tillbringade han utanför Finlands nutida gränser: i Ryssland, Sovjetryssland, Sovjetunionen och slutligen Sverige. Landsgränserna förändrades, och så också Ahola-Valos bostadsort. Han blev då flera gånger föremål för misstankar, och till och med tillfångatagen. Han tvingades fly undan förföljelse och outhärdliga levnadsförhållanden. Konsten var för Ahola-Valo ett sätt att leva. Den följde honom överallt, med dess hjälp upprättade han förbindelser till andra människor, och den var också ett sätt för honom att försörja sig.

De chockerande upplevelserna under ryska revolutionen, våldet som överallt låg på lur, gjorde att den unga ”Ali” beslöt att inrikta sitt liv på det goda, eller åtminstone skapandet av en bättre framtid. Det var det som han med sin konst och sina uppfinningar strävade efter, inte bara för sig själv, utan för alla människor.

Erfarenheterna av det kollektiva kraftprovet då en grupp barn själva drev sin skola, samtidigt som de omgivande vuxnas liv alltmer förföll, gjorde att Ali redan tidigt i barndomen fick upp ögonen för upplysning och fostran som nycklar till förändring. Senare utformade han en samling ”redskap för handledning av verksamhet” som skulle främja aktivitet och hälsa. De kom slutligen att bli en väsentlig del av Ahola-Valos egenhändigt utarbetade metod och vetenskap, evohomologin.

Aleksanteri Ahola-Valo i sommardräkt, fotomanipulation 1921. Valola-stiftelsen. Foto: Jouni Kiiskinen

Aleksanteri Ahola-Valos konst är ett vittnesbörd om en individs väg till ett värdigt och värdefullt liv, om bildningens och kreativitetens makt – och om det långt ifrån avslutade mänsklighetsprojektet.

Curator för utställningen är konstdoktor Jouni Kiiskinen, vars avhandling i konstfostran Visuaalinen tie arvoelämään. Aleksanteri Ahola-Valon itsekasvatuksen menetelmä ja etiikka (2011) behandlar Ahola-Valos evohomologi.

I samarbete med: Elpo ry, Valola-stiftelsen

Curator Jouni Kiiskinens arbete har understötts av Finska kulturföreningen.

Jenni Tieaho: Den svarta svanen

Den svarta svanen och andra osannolika fenomen

Den svarta svanen, på gården på Tarvaspää, är Jenni Tieahos konstnärsjubileumsutställning. Tieaho har verkat som konstnär i tjugo år. Utställningen består av åtta verk förfärdigade under de senaste åren.

Tillsammans bildar verken en drömlik värld, med svanbåtar och människodjur-gestalter som motiv. Verken är gjorda främst av naturmaterial som trä, tjärat vide och delar av växter ur den finländska naturen.

 

Den svarta svanen och svanen i båtgestalt

Utgångspunkterna för Tieahos arbete finns i finländsk mytologi och i de mytiska legenderna om skogen. I konstnärens värld är naturen som en nationalitet, med dess egna språk, melankoli och tillhörighet. Erfarenheter som görs inför naturen hjälper oss att definiera våra uppfattningar om tid och gränser, om gott och ont.

Det finns otaliga myter, symbolik och folktro förknippade med svanens gestalt. I de östersjöfinländska folkstammarnas gamla trosföreställningar var svanen en människa som slagits sönder till en fågel. Den ansågs stå i förbindelse med de olika världarna, och man inte fick skada svanen. I Kalevala, på Tuonelas svarta älv, simmar en svan. När Lemminkäinen ger sig ut för att fånga den mister han livet. Alla svanar är inte vita. Européerna upptäckte år 1697 för första gången, i Australien, de svarta svanarna.

”Den svarta svanen” är också ett begrepp som har myntats av matematikern Nassim Nicholas Taleb för att beskriva en mycket osannolik händelse, något som förut betraktats som omöjlig men som, när det inträffar, har ett väldigt inflytande.

Utställningens svanbåtar som är gjorda av böjda videkvistar representerar den svarta svanens gestalt.

 

Drömhästar och Sjöhästar

Förutom svanarna ingår också hästgestalter som är gjorda av flätat trä och fröull från mjölkörten på utställningen. Det ljusa materialet ger hästhuvudena betydelser associerade med renhet och som lyckobringare. Hästen är en komplex och mångtydig symbol, en bild av friheten, i förbund med det undermedvetna. Som mytisk figur hör sjöhästen hemma i alla elementen: jord, vatten, eld och luft. Den symboliserar trofasthet och mystisk kraft.

Tieahos människodjur-gestalter ger människan djurens instinkter och djuren får mänsklig intelligens. Människohästen symboliserar den fullkomliga föreningen av det medvetna och det instinktiva.

 

 

Jenni Tieaho (f.1969) bor och arbetar i Sjundeå. Sedan år 1997 har hon regelbundet ställt ut sina konstverk. Tieahos verk ingår i ett flertal samlingar, bland andra Saastamoinen-stiftelsens och Statens samlingar. Tieaho har utfört det offentliga konstverket Jylhyys Hiidenhirvi på Högholmen i Helsingfors.

Utställningen Den svarta svanen har understötts av: Finska kulturfonden (Eeva Rauhankallios fond), Centret för konstfrämjande och Esbo stad.

 

                         

Själens öga

I slutet av 1800-talet blev ockultismen och olika esoteriska rörelser mer populära än någonsin. Konstnärer rycktes med av spiritualism, teosofi och forskning i psykiska fenomen – det som man senare började kalla för parapsykologi.

Klärvoajans (fr. clairvoyance) var ett av tidens hetaste samtalsämnen. Många trodde att man med hjälp av det inre ögat, ett sjätte sinne, kunde varsebli de mera subtila dimensionerna av verkligheten, sådana som var osynliga för det konventionella seendet. Konstnärerna avbildade sig själva, sina vänner och dem som de betraktade som sina mästare som översinnligt klärvoajanta visionärer.

Utställningen fokuserar särskilt på sekelskiftets konst. Förutom Akseli Gallen-Kallela presenteras konstnärerna Pekka Halonen, Hugo Simberg, Beda Stjernschantz, Ellen Thesleff, Sigrid af Forselles och Sigurd Wettenhovi-Aspa, och den omfattar också verk utförda senare på 1900-talet av bland andra Ester Helenius, Eemu Myntti och nutidskonstnär Veli Granö.

Utställningens curator är konst- och religionsforskaren Nina Kokkinen vars doktorsavhandling har legat till grund för utställningen.

Tarvaspääs Vinterdagar

Tarvaspääs Vinterdagar erbjuder aktiviteter åt familjer under sportlovet på onsdagen 20.2. och lördagen 23.2.

Workshoppar onsdagen 20.2. och lördagen 23.2.

Workshop där vi bygger islyktor utomhus, non-stop kl 12-15

I museet:
Workshop i berättarkonst, non-stop kl 12-15 (på finska)
Teckning och färgläggning, non-stop kl 12-15

Deltagande i alla workshoppar ingår i inträdesbiljetten (5 – 9€), barn under 18 år gratis.
Museet och caféet är öppna kl 11-16.

Kalevala, med andra ord

Akseli Gallen-Kallela: Lemminkäinens moder, odaterad. Gallen-Kallela Museet. Foto: GKM / Jukka Paavola

Under hela sitt liv fascinerade konstnären Akseli Gallen-Kallela av berättelserna i Finlands nationalepos Kalevala.

Somliga av Gallen-Kallelas Kalevala-målningar har uppnått en position som nationella monument inom konsten. Utställningen lyfter fram andra motiv och verk: oavslutade arbeten, skisser, karaktärer och karaktärsdrag, och framför allt kvinnogestalterna hämtade från Kalevala.

För 170 år sedan sammanställde Elias Lönnrot Finlands gamla runor till verket Kalevala. Berättelserna i Kalevala innehåller element från många olika kulturer och myter. Vad har Kalevala att ge dagens människor?

 

Historieberättande runtom i världen

Inom den muntliga berättartraditionen har de kulturella inflytandena alltid rört på sig, och berättelserna levde med sina berättare då de fördes vidare från mun till mun. Utställningen presenterar Kalevala i förhållande till världens olika berättartraditioner. I Kalevala finner man inflytanden från, och  gemensamma drag med, många andra episka berättelser. Historierna förflyttade sig ju också till exempel med handelsmännen.

Vi museimänniskor har för en tid stigit i Lönnrots kängor, och i samarbete med Sellobiblioteket samlat in historier bland dagens människor. Idag förflyttar man sig snabbare än förut. I Finland talar man flera olika språk, som hör hemma i olika språkgrupper. Som ett resultat av vår insamling kan man på museet lyssna till gamla sånger, dikter och berättelser på bland annat lettiska, finska, hindi och arabiska.

 

Nutidens fågelbo

Ytterligare en nutida tolkning finner man på utställningen i Esbo konstnärsgilles installation Fågelboet, ett samkonstverk utfört av 13 nutidskonstnärer för firandet av gillets 10-årsjubileum. Konstnärerna som gjort verket är: Sirkku Ala-Harja, Nina Bask, Marja Blomster, Tapio Haapala, Esa Hyvärinen, Sanna Juujärvi-Bremer, Carita Maury, Mauno Mecklin, Tapio Nyyssönen, Anne Ovaska, Topi Ruotsalainen, Barbara Tieaho, Noora Ylipieti.

Akseli Gallen-Kallela: Skiss för freskerna i National Teater, 1928. Gallen-Kallela Museet. Foto: GKM / Jukka Paavola

Capriccio – Kaisu Koivisto och Claudia Peill

Kaisu Koivisto: Beskyddare, 2018. plast, styrox, pulverlackerat stål.

Utställningen är ett resultat två nutidskonstnärers djupdykning i Gallen-Kallela Museets samlingar, och särskilt Mary Galléns värld. Kaisu Koivisto och den italienska konstnären Claudia Peill utforskar i sina nya verk föremålens, platsernas och minnesbildernas betydelser.

’Capriccio’ är en musikterm som betyder ”livlig, fritt utformad komposition”. Utställningen ingår i programmet för Mary Galléns 150-årsjubileum. Musiken hade en central roll i hennes liv, Mary var musiker, en skicklig pianist och pianolärare.

Gallen-Kallela Museets utställning är resultatet av en dialog mellan konstnärerna, museet och dess samlingar. De nya verken ställs mot museets samlingar och arkivmaterial, samt mot arkitekturen och miljön på Tarvaspää.

 

Guidade visningar på svenska sista söndagen i månaden 30.9., 28.10., 25.11., 30.12.2018 kl. 14.

Konstnärsmöten

16.9. kl. 13 Kaisu Koivisto och Claudia Peill, på engelska

30.9. kl. 13 Kaisu Koivisto, på finska

30.9. kl. 14-16 Kaisu Koivisto: Formernas trädgård – workshop i pappersklipp, på finska / svenska

6.1. kl. 13 Kaisu Koivisto, på finska

 

Läs Kaisu Koivistos text om utställningen Capriccio

Läs Claudia Peills text om utställningen Capriccio

 

Kaisu Koivisto: Formträdgård II (detalj av installation), 2018. Målat eller förgyllt trä, tyg, läder; installation.

 

Utställningen har understötts av:

Undervisnings- och kulturministeriet
Italienska ambassaden i Finland
Italiens kulturinstitut
Niinivirta Transport