Vad är det som gör människan till människa? Hur bevarar man sin mänsklighet och förmågan att agera också under exceptionella förhållanden?

Aleksanteri Ahola-Valo: Alis vapen, 1946, gouache. Valola-stiftelsen. Foto: Jouni Kiiskinen

Som utgångspunkt för att besvara de här frågorna kan man ta konstnären och hedersdoktorn i pedagogik Aleksanteri Ahola-Valos (1900-1997) livshistoria, tusentals konstverk och konstaktioner. Ahola-Valo genomgick i sitt liv många olika dramatiska skeden och man skulle kunna berätta många olika historier om det. I den här utställningen är det hans livsåskådning och pedagogiska tänkande som gestaltas.

I utställningen ingår verk av Akseli Gallen-Kallela i en dialog om det mänskligas villkor. Aleksanteri Ahola-Valo och Akseli Gallen-Kallela träffades vid Tarvaspää år 1930.

Mot ljuset

Aleksanteri Ahola-Valo (1900-1997) växte upp i Ladogakarelen och Ingermanland. I förhållande till de finländska konstkretsarna förblev han en utomstående. En stor del av sitt liv tillbringade han utanför Finlands nutida gränser: i Ryssland, Sovjetryssland, Sovjetunionen och slutligen Sverige. Landsgränserna förändrades, och så också Ahola-Valos bostadsort. Han blev då flera gånger föremål för misstankar, och till och med tillfångatagen. Han tvingades fly undan förföljelse och outhärdliga levnadsförhållanden. Konsten var för Ahola-Valo ett sätt att leva. Den följde honom överallt, med dess hjälp upprättade han förbindelser till andra människor, och den var också ett sätt för honom att försörja sig.

De chockerande upplevelserna under ryska revolutionen, våldet som överallt låg på lur, gjorde att den unga ”Ali” beslöt att inrikta sitt liv på det goda, eller åtminstone skapandet av en bättre framtid. Det var det som han med sin konst och sina uppfinningar strävade efter, inte bara för sig själv, utan för alla människor.

Erfarenheterna av det kollektiva kraftprovet då en grupp barn själva drev sin skola, samtidigt som de omgivande vuxnas liv alltmer förföll, gjorde att Ali redan tidigt i barndomen fick upp ögonen för upplysning och fostran som nycklar till förändring. Senare utformade han en samling ”redskap för handledning av verksamhet” som skulle främja aktivitet och hälsa. De kom slutligen att bli en väsentlig del av Ahola-Valos egenhändigt utarbetade metod och vetenskap, evohomologin.

Aleksanteri Ahola-Valo i sommardräkt, fotomanipulation 1921. Valola-stiftelsen. Foto: Jouni Kiiskinen

Aleksanteri Ahola-Valos konst är ett vittnesbörd om en individs väg till ett värdigt och värdefullt liv, om bildningens och kreativitetens makt – och om det långt ifrån avslutade mänsklighetsprojektet.

Curator för utställningen är konstdoktor Jouni Kiiskinen, vars avhandling i konstfostran Visuaalinen tie arvoelämään. Aleksanteri Ahola-Valon itsekasvatuksen menetelmä ja etiikka (2011) behandlar Ahola-Valos evohomologi.

I samarbete med: Elpo ry, Valola-stiftelsen

Curator Jouni Kiiskinens arbete har understötts av Finska kulturföreningen.

Nähdäksesi lehdistökuvat, kirjaudu ensin sisään sivustolle.