Teppo Jokinen 2019

Brevväxlingen mellan konstnären Akseli Gallen-Kallela och arkivarien vid generalguvernörens kansli Johannes Öhquist inleddes år 1895. Till bekantskapen mellan konstnären och den blivande konstkritikern bidrog Gallen-Kallelas svärfar Kaarlo Slöör, som var Öhquists arbetskollega vid samma kansli. Vid sidan av sin tjänstemannakarriär fungerade Öhquist som lärare i tyska, läroboksförfattare, diktare, författare, konstkritiker och spridare av kunskap om Finland i de tyskspråkiga länderna samt en aktiv medverkande och patriot i Finlands kamp för autonomi och självständighet. Innerst inne kände sig Öhquist som diktare och beundrade ivrigt Gallen-Kallelas konst redan i ett tidigt skede. Särskilt konstnärens symbolistiska verk med Kalevalamotiv från och med 1890-talet imponerade starkt på honom. Öhquist, som följde symbolismens och romantikens strömningar vid sekelskiftet, kände att det består ett universellt släktskap mellan Gallen-Kallelas bildkonst och hans egen ordkonst; han upplevde att båda utstrålar en liknande, ensam konstnärssjäls längtan efter en harmoni som förenar skönhet med sanning. Gallen-Kallela å sin sida insåg att Öhquist förstod hans konst bättre än någon annan. Han var dessutom tacksam för Öhquists hjälp och konkreta arbete med konstutställningsarrangemangen och utarbetandet av publikationer.

Öhquist, vars modersmål var tyska, skrev sina brev till Gallen-Kallela på svenska. Det första, drygt ett år långa, livliga tankeutbytet per brev mellan Öhquist och Gallen-Kallela, som på den tiden bodde på sin ateljébostad i Ruovesi, påbörjades sommaren 1896. Breven behandlade konstnärens ex libris-utkast för Öhquist, Gallen-Kallelas skildringar av sitt liv i Ruovesi och reflektioner kring konst, konstnärskap, konstutställningar och bemötandet av konst. Våren 1898 gjorde Öhquist en resa till Italien, där han bekantade sig med landets konstskatter, speciellt freskokonst, tillsammans med Gallen-Kallela, som på den tiden vistades med sin familj i Italien. Efter den delvis gemensamma och vänskapsstärkande resan tog brevväxlingen fart på nytt. I breven behandlades då särskilt Öhquists besök till Ruovesi vid nyår 1900, Gallen-Kallelas fresker till världsutställningen i Paris och till Juseliuska mausoleet i Björneborg samt artiklar som Öhquist skrivit om konstnären i utländska publikationer.

En betydande fas i brevväxlingen inföll under tiden mellan 1907 och början av första världskriget. Tidsperioden var händelserik i bådas liv. Gallen-Kallela fick ett genombrott med sin konst i Budapest, bodde med familj i Paris och flyttade 1909 för ett år till Östafrika; i hemlandet planerade och lät han bygga ateljéslottet Tarvaspää. Öhquist var involverad i utställningsarrangemangen i Budapest. Tack vare detta tillfälle fick han uppdraget att skriva ett översiktsverk över Finlands konsthistoria, som först utgavs på ungerska och senare på finska. I verket spelar presentationen av Gallen-Kallelas konst en central roll. Ungrarna kallade Öhquist Giovanni, ett smeknamn han själv började använda upprepade gånger även i de brev han skickade till konstnären. Arrangemangen för utställningarna av Gallen-Kallelas grafik och teckningar i Finland låg för det mesta på Öhquists axlar. I hemlandet träffades vännerna i Helsingfors eller diskuterade i telefon, vilket innebär att brevväxlingen inte avslöjar diskussionernas innehåll och omfång i sin helhet. Öhquist var politiskt aktiv på 1910-talet och gav ut information om Finlands ställning i de tyskspråkiga länderna. Vintern 1913–1914 bodde han i Schweiz och Tyskland. Under kriget var Öhquist bosatt utomlands, vilket innebar ett avbrott i brevväxlingen med Gallen-Kallela.

Under det följande årtiondet var breven rätt så få, och de behandlade Öhquists verksamhet som spridare av kunskap om Finland i egenskap av attaché vid ambassaden i Berlin och illustrationsarbetet för Koru-Kalevala. Konstnärens vistelse i USA 1923–1926 orsakade ett avbrott i brevväxlingen, som ännu återupptogs för en tid efter att Öhquist flyttat från Berlin till Hvitträsk sommaren 1927. I de sista breven skymtar fram en längtan efter tiden som förgyllts av de gångna gemensamma erfarenheterna och umgänget.

• •

Akseli Gallen-Kallela (fram till 1907 Axel Gallén) föddes i Björneborg 1865 som fjärde barn till kronolänsman Peter Wilhelm Gallén och sjökaptensdottern Mathilda Wahlroos. Redan under skoltiden vid Svenska normallyceum i Helsingfors stiftade han bekantskap med familjen Kaarlo Slöör, vars dotter Mary senare blev hans maka. Gallen-Kallela studerade konst vid Finska Konstföreningens ritskola 1881–1884 och vid Académie Julian i Paris 1884–1889. Gallen-Kallela målade 1894 sina betydande symbolistiska verk såsom Symposion, Ad Astra och Conceptio Artis. Under samma höst påbörjades byggarbetet av ateljén Kalela i Ruovesi, dit han flyttade hösten 1895. På Kalela började han även skapa grafik och målningar med Kalevalamotiv.

Vid sekelskiftet var Gallen-Kallela en prisbelönt och erkänd konstnär såväl i hemlandet som utomlands. Freskerna i Finlands paviljong på världsutställningen i Paris, målningarna på utställningen samt den retrospektiva utställningen i Budapest 1908 ökade respekten för honom och stärkte hans anseende. Han upplevde ändå de finländska konstnärskretsarna förlamande och flyttade därför med familj först till Paris och därifrån till Brittiska Östafrika. Efter att ha återvänt 1911 till Finland fick Gallen-Kallela alltmer kritik för sina Kalevalamotiv bland unga konstnärer. Våren 1918 bjöd general Carl Gustaf Mannerheim Gallen-Kallela till högkvarteret på specialuppdrag och senare som hans adjutant. Konstnären flyttade 1921 till Borgå med anledning av illustrationsarbetet för Koru-Kalevala. Samma år valdes han till hedersmedlem vid Kungliga Akademien för de fria konsterna i Stockholm; i Finland hade han två år tidigare blivit tilldelad professors namn. Efter att ha fått inbjudan till Chicago Art Institutes utställning flyttade Gallen-Kallela 1923 till USA och återvände med familj till Finland 1926. Bland konstnärens sista stora verk var freskerna med Kalevalamotiv vid Nationalmuseet i Helsingfors. Gallen-Kallela avled 1931 och ligger begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Johannes Öhquist föddes i Ingermanland 1861 med finskt medborgarskap som första barn till den finlandssvenska pastorn Christoffer Öhquist och Maria Olga Avenarius, som delvis hade tyska rötter. Öhquist gick i tyska skolan i Sankt Petersburg och studerade rättsvetenskap i Sankt Petersburg, Moskva och Helsingfors. Han avlade juris examen 1887. Därefter arbetade Öhquist som arkivarie vid generalguvernörens kansli ända tills ämbetet avskaffades 1909. Samtidigt fungerade han som lärare i tyska vid flera skolor och från och med 1895 som lektor i tyska vid Helsingfors universitet samt publicerade tiotals läroböcker i tyska. Öhquist var även litteratur- och konstkritiker, författare och grundande medlem av Finlands första schackklubb. Hans enda publicerade diktsamling Der Pilger utgavs 1908 och ett omfattande översiktsverk över Finlands konsthistoria på finska 1912 (på ungerska 1911).

Från och med sekelskiftet fungerade Öhquist som representant för grundlagsaktivister i de tyskspråkiga länderna och skrev flera publikationer om Finlands politiska ställning. Han bidrog på ett betydande sätt till att tyska och österrikiska vetenskapsmän kunde presentera en vädjan för Finland 1910. Under första världskriget bodde Öhquist i Wien och Berlin och tillhörde de aktivister som stödde jägarrörelsen. Han fungerade som pressattaché vid Finlands ambassad i Berlin 1918–1927 och publicerade på tyska flera artiklar om finländsk kultur i tyskspråkiga tidningar. År 1925 tilldelades han professors namn som utmärkelse för hans långvariga strävan att göra Finland känt i Mellaneuropa. Sommaren 1927 flyttade Öhquist med sin tredje maka Margarita (Rita) till Finland och bosatte sig i Hvitträsk i en bostad han blivit erbjuden av Eliel Saarinen. Den tidigare kosmopoliten och liberalen Öhquist gick över till att förespråka och stödja det nationalsocialistiska Tyskland och återvände till Tyskland 1940. Han dog i Wolfach i Schwarzwald 1949.

Brevväxlingen mellan Akseli Gallen-Kallela och Johannes Öhquist på Finna

Litteratur:

Ilvas, Juha (red.), 1996. Akseli Gallen-Kallela. Ateneums publikationer, nr 1. Helsingfors.

Jokinen, Teppo, 2004. ”Käsittää ja ymmärtää taidetta”. Johannes Öhquistin ja Akseli Gallen-Kallelan välisestä kirjeenvaihdosta. I verket: Pekka Laaksonen & al. (red.), Kenttäkysymyksiä. Kalevalasällskapets årsbok 83. Helsingfors: SKS, 336–353.

Jokinen, Teppo, 2007. Johannes Öhquist im Spannungsfeld von Kunst und Nation. I verket: Renja Suominen-Kokkonen (red.), The shaping of art history in Finland. Taidehistoriallisia tutkimuksia / Konsthistoriska studier 36. Helsingfors: Föreningen för konsthistoria, 181–194.

Jokinen, Teppo, 2011. Johannes Öhquistin matka Italiaan 1898. I verket: Teppo Jokinen & Hannele Selkokari (red.), Italiassa & Saksanmaalla. Taiteilijoiden ja taiteentuntijoiden matkassa 1840–1930. Helsingfors: SKS, 213–238.

Lutzeier, Michael, 2001. Johannes Öhquist und die finnische Öffentlichkeitsarbeit in den ersten Jahren der Berliner Gesandtschaft 1918–1927. Pro gradu. Helsingfors universitet, institutionen för historia.

Menger, Manfred, 1994. Johannes Öhquist und Deutschland. I verket: Literarische Wechselbeziehungen zwischen Finnland und Deutschland. Greifswald, 84–92.

Menger, Manfred, 1996. Johannes Öhquist (1861–1949) – ein Leben zwischen Finnland und Deutschland. I verket: Manfred Menger & Dörte Putensee (red.), Finnland und Deutschland. Forschungen zur Geschichte der beiden Länder und ihrer Beziehungen. Hamburg, 155–171.

Menger, Manfred, xxxx. Öhquist, Johannes (1861–1949). Finlands nationalbiografi, Helsingfors: SKS, xxx–xxx.

Öhquist, Johannes, 1912. Suomen taiteen historia. Den finska översättningen av det tyskspråkiga manuskriptet: Helmi Setälä. Helsingfors: Kustannusosakeyhtiö Kirja.

Öhquist, Johannes, 2006. Pietarista Kolmanteen valtakuntaan. Den finska översättningen av det tyskspråkiga manuskriptet Erinnerungen samt den kompletterande beskrivningen av Johannes Öhquists bakgrund och skeden i hans liv: Matti Liinamaa. Esbo: Fenix-Kustannus.