TARVASPÄÄ 

Boende, trafik och matproduktion förorsakar största delen av världens koldioxidutsläpp. Dessa vardagliga aktiviteter har under olika tider organiserats enligt vad man just då har ansett som den bästa lösningen. Utställningen Tidsmaskiner och utopier analyserar historien och nuet och frågar hur vi kan göra hållbara val när vi bygger vår framtid. På Tarvaspää problematiserar utställningen Längtan bort resandet och hur våra resor ut i världen har förändrats över tid. Utställningens övriga delar visas på Ainola och Visavuori. 

En resa till Tarvaspää 

Välkommen på en rundtur till Tarvaspää! På kartan ser du punkter i miljön kring museet. Rör dig från punkt till punkt i valfri ordning. Vid en del av punkterna hittar du samtidskonst, andra bjuder på berättelser ur historien. Information om punkterna på kartan finns på sidorna intill. Studera landskapet och föreställ dig hur det har förändrats. Hur tedde sig livet på Tarvaspää förut och hur kommer det att förändras i framtiden? 

Tidsmaskiner och utopier: Längtan bort 

Mänskligheten befinner sig i ständig rörelse. Trafiken förorsakar en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp, och enligt prognoserna kommer mängden snabbt att öka. Före turismen som den ser ut i dag var det dyrt och besvärligt att resa, och få hade möjlighet att göra det. Under de senaste årtiondena har det blivit möjligt för allt fler att resa, och tiden på plats har blivit allt kortare. Att resa handlar mera om att ha ledigt än om att bege sig ut på äventyr, ägna sig åt studier eller se sig om efter något nytt. De klimatproblem som turismen förorsakar har lett till en problematisering av nödvändigheten i att resa och till alternativa sätt att göra det på. 

Jämfört med sina samtida reste Akseli Gallen-Kallela mycket. Han bodde och arbetade tillsammans med sin familj i Östafrika och i New Mexico, han målade och föreläste i Chicago, studerade i Paris och London och reste runt till europiska konststäder som Florens, Budapest och Berlin. I Finland föredrog han ödemarken: Paanajärvi, Vitahavskarelen, Suolahti och skogarna i Ruovesi. Gallen-Kallelas resor tog ofta tid och han arbetade alltid medan de varade. Utställningen Längtan bort tar besökaren med sig på Gallen-Kallelas resor och funderar över drivkraften i att resa bort i historiskt perspektiv och med framtiden för ögonen. 

Resor till nya miljöer kan hjälpa oss att förstå många olika sätt att leva och de kan ge oss insikter. Vårt eget liv med sina rutiner kan visa sig i nytt ljus. Det är inget under att behovet att resa – längtan bort – förenar oss människor. 

Längtan bort 

Planeringen och byggandet av ateljéborgen Tarvaspää började när familjen Gallen-Kallela hade återvänt från Östafrika och kände en stark saknad efter den paradisiska plats de hade upplevt. De kom från sin resa i början av 1911, till ett kallt och dystert Finland, där den första gästen var utmätningsmannen som kom för att hämta Mary Gallen-Kallelas flygel. Konstnärens dotter Kirsi beskriver livet efter resan som ett surrogatliv, som överskuggades av längtan och hopp om att kunna återvända till trakterna kring Kenya. Också Mary skrev i sin dagbok. ”Barnen går i skola och jag sitter ensam och längtar någonstans som inte finns – men som har funnits”. Och vidare: ”Vi håller alldeles på att stelna i detta vargarnas land.” 

Poeten Eino Leino bodde under en tid på Tarvaspää som familjens gäst och han skrev dikten Kasva tuomi kartanolla (”Väx du hägg på gården”) i gästboken. Temat var längtan bort. I dikten planteras en hägg av vilken man skulle snida en vandringsstav för följande resa till Afrika. Kirsti konstaterade senare: ”Häggen har nu blivit ett tjockt träd med täta grenar; men vandringsstaven snidades aldrig.” Familjen återvände aldrig till Afrika, men reste däremot till andra platser, både till Europa och till den amerikanska kontinenten. 

Akseli Gallen-Kallela funderade senare i sin bok om Kalela: ”Vad är det månne för en brinnande lust som för våra söner i tusental över världshaven? – Det är längtan bort, vår längtan till fjärran länder. Också jag insjuknar tidvis i den. Och ändå: samtidigt som min själ fylls av bilder av de fjärran ländernas sötma dyker det ur själens skrymslen fram en annan bild, en hemvan och stilla: den orörda skogbevuxna ödemarken. En tjärn omgiven av vitmossa och getpors. På stranden mitt lilla läger med en eld. Pilgrimsfalken skriker till i den ljusa kvällen och från den torra, snålvuxna tallen trillar barren ett och ett ner bland porsen.” 

På vattnen 

I april 1894 letade Akseli Gallen-Kallela efter en plats för sin blivande ateljé i Sääksmäki. Han rörde sig ibland ensam på sjön, ibland i sällskap av Emil Wikström. Till sin mor skrev han: ”Isen gick i går och jag var ute på sjön hela dagen och paddlade i min kanot för att på något sätt komma i närmare kontakt med detta urelement innan jag har fått simma i det. – Paddeln stannar till i sin rörelse upp och ner, vilar vid kanotens sida, ögat följer dyningen och tanken ögat. Dyningen rör sig viljelöst upp och ner i en långsam rytm medan färgerna skiftar på de glänsande, mjuka ytorna, och ögat följer dem magnetiskt. Sedan drunknar vågen i en annan och är borta för evigt. Tankens tråd bryts av och lämnar inga spår i minnet, drunknar i evigheten som den kom ifrån och en ny tanke väver fram, följer vågen i oändlighet, tills jag väcks av kvällskylan.” 

Senare hade familjen en båt, Jolanda, som familjen använde för sommarens utflykter i skärgården. Kirsti minns: ”Jolanda hade en stor kajuta med en soffa. Under våra utflykter sov vi alltid i båten, barnen i kajutan och föräldrarna på bänkarna utanför, skyddade av en presenning av grön tältduk. Vi gjorde utflykter i yttre skärgården som kunde ta en vecka i anspråk, vi steg i land när vi såg en liten idyllisk fiskarstuga där vi sedan fick mjölk och potatis. Vi fiskade själv och tillredde maten antingen i båten eller på de solvarma klipporna, oftast på vårt fotogenkök. Ibland gjorde vi en liten kaffebrasa.” 

Vägen till Tarvaspää 

I början av 1900-talet var vägen till Tarvaspää en återvändsgränd, längs med vilken man bara kom till villorna som låg här. Ateljéborgen Tarvaspää var omgiven av skog. I riktning mot Bergans fanns en stor äng och en slingrande björkallé. Om vårarna var skogsbrynet vitt och blått av sippor och konvaljer. Kirsti drar sig till minnes att det ”ingen annan stans på Albergas marker växte lika mycket liljekonvaljer som här”. Här växte också blåbär. 

Alberga fick en tågstation 1904. Till tåget åkte man ofta med häst, och barnen kunde ta tåget till skolan och musikinstitutet. Konstnärsfamiljens märr hette Elo-tyttö, och var en gåva av skulptören Alpo Sailo. På ängen mellan Alberga och Tarvaspää skördades hö till hästen. 

Befästningsarbetena under första världskriget förändrade miljön en hel del. Den största förändringen var att ryska armén byggde en kanonväg som klöv Tarvaspääområdet. Vägen gick igenom Mary Gallen-Kallelas köksträdgård. Odlingarna, till exempel de gula trädgårdshallonen och blomkålen fick stryka på foten. År 1915 byggde de ryska soldaterna en bro från Tarvaspää till ön Tarvo och vidare till Munksnäs. Under inbördeskriget 1918 brände de röda bron i ett försök att stoppa tyskarnas avancemang. Bron ersattes snabbt av en rad med stockar, tills den byggdes på nytt. År 2020 ersattes den gamla trotjänaren i trä av en bro för gång- och cykeltrafik. 

Resandets utopier 

Samtidskonsten är ute efter att finna mer hållbara lösningar för boende, kommunikationer och matproduktion i form av framtida tekniska lösningar och nya uppfinningar. Samtidigt återvänder den till det förflutnas enkla arbetssätt och redskap. Samtidskonstnärerna på utställningen Tidsmaskiner och utopier balanserar mellan dessa båda tidsnivåer. De historiska konstnärerna och samtidskonstnärerna förenas av viljan att göra saker annorlunda, av ett kompromisslöst sökande efter alternativ och av behovet att skapa en betydelsefull vardag. 

Under tidernas lopp har människan tagit sig fram med hjälp av muskelkraft, hästkraft och åsnor likaväl som med hjälp av ångmaskiner, bensinmotorer och elektricitet. Privatbilism och flygresor är vår tids transportformer. De har emellertid fått konsekvenser som är ohållbara med tanke på vår miljö och de har format landskapen som omger oss. På Tarvaspää konkretiseras detta moderna sätt att röra sig av motorvägen intill. 

Olika rum och miljöer är viktiga utgångspunkter för konstnärskollektivet nabbteeri. I sina verk studerar nabbteeri förändringar i miljön genom visuell observation av landskapet i Tarvaspää, Ainola och Visavuori. Nabbteeris verk täällä (http://www.taalla.fi/) studerar hur miljön kring konstnärshemmen förändras i och med förändringar i sätten att färdas. Verket finns på nätet, vilket gör det möjligt att uppleva det oberoende av tid och plats. 

Historien befinner sig i en ständig rörelse, och i den rörelsen omdefinieras betydelsen av byggnader, objekt och material. Nutidssamhällets bekväma avstånd och självklarheten i flexibla transporter bryter samman när vi befinner oss på tröskeln till en kris. Under den sista tiden har pandemin covid-19 kraftigt förändrat vårt sätt och våra möjligheter att förflytta oss från en plats till en annan. 

Utvecklingen går inte oundvikligen alltid mot en mera progressiv och mera högteknologisk framtid. I Nestori Syrjäläs verk som består av föremål för att ta sig fram under vintriga förhållanden öppnar sig historier om en möjlig framtid på det område som vi nu känner som Finland. Utställda är 2079ISPIGGAR tillverkade av en bärbar MacBook Pro och 2083SKODON tillverkade av en datorväska. 

För att ta sig fram behöver man alltid energi, som till exempel kan härstamma från en vindpust. Energin får små och lätta saker – sandkorn från Sahara, frön, pollen eller ludd – att röra på sig. Det händer till exempel i flygekorrarna Papana och Norkko:s verk Skogsludd, samling i ateljén på Tarvaspää. Små och viktlösa saker innehåller också de lätta Ängskappor för engångsanvändning som Papana ja Norkkos officiella stylist Liisa Pesonen har designat för vernissagen. Efter användning har kapporna planterats på museets gård, där de småningom åter blir en del av naturen. 

Förflyttningar är inte alltid frivilliga eller självvalda drömresor från en plats till en annan, de kan också vara nödvändiga och ofrivilliga. Klimatuppvärmningen och de förändringar den för med sig för jordklotets levnadsförhållanden har lett till klimatflyktingskap. Inom en nära framtid kommer hetta, torka, översvämningar och orkaner tvinga hundratals miljoner människor på flykt från sina hem och sina hemländer. 

Vidha Saumyas och Ali Akbar Mehtas verk Ballad of the Lost Utopian Meadow behandlar i diktform den finska nationaliteten och den sociala ojämlikhet som förekommer. Balladen är ett rörligt kulturarkiv där konstnärerna via olika maträtter undersöker sociala missförhållanden. I verket förenas folkdiktningen i Kalevala med den indiska tradition som kallas ”Touring Talkies”, en tradition med film som på olika platser visades för publiken i mobila tält. Saumya och Akbar Mehta framför balladen på Tarvaspää i augusti 2021 i form av en unik performans. 

Konstnärerna Vilma Määttänen och Markus Tuorma studerar i sina verk närmiljön och rörelse på Tarvaspää. Määttänens målningssvit Dit ljuset rör sig visas i tornet på Tarvaspää. Pigmenten har tillverkats av växter och mineraler i den närmaste omgivningen med tillägg av sot från Akseli Gallen-Kallelas rökbastu. Målningarna studerar blickens och ljusets rörelse i landskapet. Verken har målats ute, på taket till tornet på Tarvaspää och i tornet som finns på Rörlig borg. 

Rörlig borg är ett hem och en skulptur som Vilma Määttänen har byggt tillsammans med sin familj. Rörlig borg ifrågasätter regleringarna som gäller inom nordiskt boende och byggande och hemmet påminner till formen om ateljéborgen Tarvaspää. Du kan stifta närmare bekantskap med Rörlig borg på Visavuori, på den del av utställningen Tidsmaskiner och utopier som fokuserar på vårt boende. 

I och med klimatförändringen blir vintrarna i Finland våtare och mera snöfattiga. Snötäcket kommer enligt prognoserna minska i accelererande takt särskilt i södra Finland. Ljudet av knarrande steg på kall snö kommer att bli en sällsynthet. Markus Tuormaa har gjort sin Vinterdagbok på Tarvaspää 2020−2021 traskande i sina trastofflor i omgivningarna kring Tarvaspää. Tofflor av det här slaget var vanliga vinterskoplagg i södra Finland i slutet av 1800-talet och gjordes på en yllesocka. I sitt verk frågar sig Tuormaa hur länge det kommer att vara möjligt att uppleva vintern med trastofflor på fötterna. 

Också i de verk av Tuormaa som visas i tornet på Tarvaspää rör vi oss till fots. Att ta sig fram till fots är att vara oberoende av teknologi och yttre energikällor. Långsamt resande av detta slag lyfter fram platser man sett på vägen och deras betydelse. Det egentliga temat för verken är inte vandrandet i sig utan de handgjorda skodonen som används: näverskor och trastofflor. Dessa gamla skotyper som användes i Finland lyfter fram fotens känselsinne, kontakten med marken och dess olika kvaliteter. 

Tuormaa fattade intresse för näverskorna som Aino har på fötterna i Gallen-Kallelas triptyk Aino. De förde längre bort än till närmiljön kring Tarvaspää. En motsvarande näversko hör till museets samlingar. Tuormaa kom fram till att näverskon i samlingen härstammar från Akseli och Mary Gallen-Kallelas bröllopsresa till Kuhmo och Vitahavskarelen 1890. Den gammaldags näverskon (löttö) var av en modell som var vanlig i dessa trakter. 

Tuormaas ljudverk Ainos näverskor berättar om erfarenheten av att vandra i skogarna i Kajanaland i Ainos näverskor. När Tuormaa arbetade med verket reste han till Kuhmotrakten och flätade näverskor åt sig själv. Hur känns skogen, upplevd på detta sätt? Och hur låter den? 

#aikakoneitajautopioita #arjentekoja 

Snabba resor har fört människorna närmare varandra, men har vi lärt oss förstå varandra och världen bättre? Under de senaste 100 åren har stora förändringar skett i vårt sätt att resa och färdas. Snabbheten har lett till att vi har avstått från den erfarenhet som ett långsamt färdsätt ger. Vi vill att våra resor skall vara bekymmersfria, vi vill ha mat som vi känner igen och vi ställer samma krav på inkvarteringen oavsett platsen och de lokala sedvänjorna. 

Vi utmanar dig på en långsam resa! Gör en resa med muskelkraft till en plats dit du annars tar dig för maskin. Pröva, ta det lugnt och stanna för att beundra landskapet. Uppmana andra att göra det samma genom at publicera en bild på Instagram #aikakoneitajautopioita#arjentekoja. TIPS: vi har planerat långsamma paketresor mellan Tarvaspää, Ainola och Visavuori. Du kan utnyttja dem på adressen Museokortti.fi 

Medverkande 

KONSTNÄRERNA 

Liito-oravat Papana & Norkko 

Vilma Määttänen 

nabbteeri 

Vidha Saumya & Ali Akbar Mehta 

Nestori Syrjälä 

Markus Tuormaa 

KURATOR FÖR SAMTIDSKONSTEN 

Hanna Johansson 

KURATOR FÖR SAMLINGARNA 

Sandra Lindblom 

UTSTÄLLNINGSARKITEKTUR 

Alisha Davidow 

LJUDPLANERING 

Joona Lukala och Eetu Moisio 

PROJEKTCHEF 

Mari Viita-aho 

VISUELLT UTTRYCK, UTSTÄLLNINGSGRAFIK 

Tsto 

TEXTER 

Mari Viita-aho (toim.) Julia Donner, Hanna Johansson, Sandra Lindblom, Pälvi Myllylä, Anne Pelin, Minna Turunen & Tuija Wahlroos 

Utställningen ingår i projektet Museovisio, ett projekt för utveckling av konstnärsmuseer som har understötts av Finska Kulturfonden. 

Tillställningar 

Vidha Saumya och Ali Akbar Mehta presenterar verket “The Ballad of the Lost Utopian Meadow” 

22.8.2021 Visavuori 

29.8.2021 Tarvaspää 

13.8.2021 Ainola 

Sini Forssell och Timo Järvensivu ordnar månatliga dialoger på Tarvaspää, lördagar kl. 10−13. Om du är intresserad av att delta, kontakta museets info. 

Följ allmänhetens kommentarer och den undersökande journalisten Meri Parkkinens arbete på sidan aikakoneitajautopioita.fi